Lugnare politik efter Wallströms avgång

Det misslyckade så kallade kärnvapenförbudet gjorde Margot Wallström till en belastning för regeringen.

Margot Wallströms utrikespolitik var måttligt rätvinklig.

Margot Wallströms utrikespolitik var måttligt rätvinklig.

Foto: Pontus Lundahl/TT

Ledare2019-09-10 04:00
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.

I fredags avled Zimbabwes tidigare diktator Robert Mugabe och samma dag aviserade Margot Wallström (S) sin avgång som utrikesminister. Egentligen är det förstås två händelser utan ömsesidigt samband, men symboliken blir desto tydligare. En gång älskade svenska socialdemokrater Mugabe. Nu är han bortglömd – och det kommer snart också Wallström att bli.

Sammanfattningsvis kan man säga att det började illa och slutade sämre.

Wallström lyckades med konsten att reta upp Israel och arabstaterna – samtidigt. Sveriges symbolpolitiska erkännande av Palestina har just inte gjort någon lycklig, knappast ens palestinierna, men låg i linje med gammal vänsteraktivistisk PLO-vurm. Utrikesministern lyckades emellertid också förolämpa Saudiarabien, som portade henne från Arabförbundets toppmöte i Kairo (inte ens det palestinska självstyret ställde sig på Wallströms sida).

Senare reparerade visserligen Wallström den fadäsen, genom att gå från den ena ytterligheten till den andra och plötsligen bara viska om saudiska brott mot mänskliga rättigheter. Ibland måste nämligen även en idealistisk utrikesminister låta målet helga medlen – även om det onekligen kan se dubbelmoraliskt ut. Wallström behövde stöd för att förverkliga drömmen om en plats i FN:s säkerhetsråd. På tveksamt sätt nådde hon verkligen sina drömmars mål, men vad Sverige egentligen uträttade bortom frasfeminism och ett trivselbesök på Dag Hammarskjölds gård Backåkra är tämligen oklart.

Under tiden fick den för Sverige mycket viktigare Europapolitiken förfalla. För Wallström vägde FN-nostalgin tyngre, men när utrikesministern tog strid för ett internationellt förbud mot atomvapen trampade hon i det realpolitiska klaveret en gång för mycket. Försvarsminister Peter Hultqvist (S) sade nämligen bestämt nej – först internt, sedermera alltmer öppet. Sveriges relationer till Nato-länder i allmänhet och USA i synnerhet hotades och för Stefan Löfven (vars ideologiska läromästare är Tage Erlander snarare än Olof Palme) var valet lätt, om än smärtsamt utdraget. Wallströms offentliga nederlag mot Hultqvist var självförvållat, men gjorde också hennes situation omöjlig. En regering kan i längden inte kosta på sig en utrikesminister vars politik underkänns av statsministern.

Därför finns det skäl att välkomna Wallströms avgång. Vem Löfven än väljer till hennes efterträdare, lär utrikespolitiken bli lugnare.