Ledare Utanförskapet är större bland invandrare än infödda svenskar. För bara några år sedan var det, av någon anledning, politiskt "känsligt" att påpeka detta. Problemet nu är ett annat: hur ska vi förhindra att detta utanförskap går i arv?

Moderata ungdomsförbundets ordförande Benjamin Dousa varnar för detta i en färsk rapport – Utanförskap över generationerna – publicerad av Timbro. Bakgrunden står att finna i föräldrarnas långvariga bidragsberoende. Särskilt farligt blir det om bidragsberoendet kombineras med undermålig skolgång och kriminell miljö.

I många fall innebär det invandrare. Förvärvsfrekvensen efter 16 år i Sverige är runt 65 procent för invandrare, att jämföra med över 80 procent bland infödda svenskar.

Nu är "invandrare" naturligtvis ett allt för brett begrepp för att kunna användas effektivt i debatten. Nedbruten på undergrupper påvisas stora variationerna. Bland invandrare från Europa och Sydamerika är till exempel arbetslösheten mindre än dubbelt så hög som bland infödda svenskar (vilket förstås är illa nog), medan sex gånger så många asiater och än fler afrikaner är arbetslösa. Bland afrikanska kvinnor når förvärvsfrekvensen aldrig över 50 procent. En majoritet är alltså mer eller mindre permanent arbetslösa – samtidigt som det förstås finns stora skillnader också inom denna grupp.

MUF:s ordförande skräder inte orden, utan varnar för en etnifierad underklass. Medan denna underklass (begreppet var visserligen tabu) tidigare omfattade infödda svenskar och var geografiskt utspridd, består den i dag framför allt av invandrare – eventuellt med barn födda i Sverige. Dessutom är den koncentrerad till det som brukar klassas som utanförskapsområden. En halv miljon människor lever i dessa förortsområden. Tre av fyra har utländsk bakgrund.

Benjamin Dousa föreslår reformer på tre områden. Först och främst måste bidragsberoendet brytas genom ökad sysselsättning. Ingångslöner behöver hållas nere, samtidigt som skatterna på låga inkomster sänks. Försörjningsstöd måste åtföljas av tydligare motkrav, samtidigt som skolan måste bli bättre. Härvidlag föreslår Dousa intressant nog en indirekt angreppsmetod, där stadsplaneringen bör ta sikte på mer blandad bebyggelse. Det skulle i sin tur kunna leda till en socioekonomiskt mer blandad befolkning.

Man kan förstås göra andra prioriteringar, det viktiga är att reella problem adresseras utan politiskt korrekta skygglappar. Annars riskerar utanförskapet att gå i arv och detta oavsett hur invandringspolitiken ser ut.