Ledarintervju Sommarlugnet verkar ha omslutit Länsstyrelsen i Linköping. Det enda som skingrar tystanden i den väldiga entrén är en hantverkares arbete. Snart ska jag träffa Östergötlands landshövding Carl Fredrik Graf.

Det är bestämt att vi ska tala om rollen som landshövding. Mest intresserad är jag att få höra om landshövdingerollen håller på att förändras. För egen del har jag redan börjat sörja dess framtida öde. Spaningen är att det tar allt längre tid att tillsätta landshövdingar – stolarna stod länge tomma i Kalmar och Växjö innan regeringen utsåg de nu sittande. Vad är det ett uttryck för?

Kanske är det inte samma attraktiva prestigeuppdrag som förr? Kanske är uppdragets karaktär – med omfattande representation och krav på boende i en särskild stad – något som avskräcker allt fler? Är posten rent av omodern – en historisk kvarleva?

I landshövdingens väldiga tjänsterum i Linköping ser det i stort ut som tidigare, när Elisabeth Nilsson huserade där. Men sedan tio månader heter landshövdingen Carl Fredrik Graf, med ett förflutet som moderat riksdagsledamot och kommunstyrelseordförande i Halmstad under 12 år.

Har det då blivit svårare att tillsätta landshövdingar? På den frågan svarar Carl Fredrik Graf:

– Jag kan bara konstatera att jag blev utnämnd i väldigt god tid.

Och möjligen är det inte konstigt att regeringen snabbt erbjöd Graf landshövdingeposten. När civilminister Ardalan Shekarabi (S) ringde hade Halmstads mångårige kommunstyrelseordförande redan aviserat att han skulle lämna politiken.

Trots att Graf vid sitt utnämnande var en doldis för många i Östergötland har han flera tunga uppdrag i bagaget. I riksdagen satt Carl Fredrik Graf åren 1991-2002, hela tiden med en ordinarie plats i det mäktiga skatteutskottet. Innan dess har han en karriär som officer i armén och företagare. Under sin tid som kommunstyrelseordförande i Halmstad satt Graf också i EU:s inflytelserika Regionkommitté.

Regionkommittén är en församling för regionala och kommunala företrädare i EU. Innan EU-kommissionen, rådet och parlamentet fattar beslut som påverkar kommuner och regioner måste de rådgöra med kommittén. Totalt består kommittén av 350 ledamöter från unionens medlemsstater.

Under 2017 var Graf, i funktionen som ledamot i kommittén, ansvarig för ett yttrande om ”Finanspolitisk kapacitet och automatiska stabilisatorer i EMU”. Återigen ett tungt och komplicerat uppdrag, som inte ger stora rubriker.

Tillbaka till frågan om landshövdingerollen i vår tid. Graf vill inte dra allt för stora växlar på att en del utnämningar dröjer.

– Generellt tar många utnämningar i staten lång tid, som generaldirektörer. I Östergötland är det nog lätt att tillsätta tjänsterna. Situationen på andra platser har jag inga synpunkter på.

Sedan fortsätter Graf resonemanget mer generellt.

– Människor väljer i dag ofta en plats att bo på, sedan söker man jobb. Därför blir arbetspendling viktig.

Men, försöker jag, går det inte att se en förändring i landshövdingerollen? Har det ändrats så att det inte längre är den sista tjänsten folk tar i sitt yrkesverksamma liv?

– De flesta landshövdingar utnämns ofta när de är runt 55 och 60 år. Uppdragen ska inte heller vara en slutdestination. Landshövdingegruppen är en bra samling av människor med bakgrund i politiken, näringslivet, fackföreningar, föreningslivet och staten.

– Det krävs erfarenhet och ledarskap för uppdraget.

Nu går diskussionen över på rollen som landshövding. Graf berättar att landshövdingens funktion definierades i stora drag på 1600-talet av rikskansler Axel Oxenstierna, Sveriges troligen främsta statsman genom tiderna. Och arbetsbeskrivningen håller än. Ämbetet ska dels säkerställa implementeringen av nationella mål i länen, med hänsyn taget till regionala förhållanden. Dels underrätta rikets ledning om tillståndet i länen.

Uppdraget som landshövding är också långt bredare än vad det kan verka.

– Rollen är tredelad. Först har vi att vara myndighetschef i länsstyrelsen. Sedan den högtidliga funktionen, som många ser. För det tredje leder landshövdingen olika nätverk.

– Landshövdingens roll som chef i länsstyrelsen har gett mig nya perspektiv. Som kommunpolitiker är man inställd på att skapa tillväxt, nya bostäder och arbetsplatser. Nu har jag allt mer börjat se vikten av att skydda det naturliga kretsloppet och naturområden. Det finns skäl till att vi har tillsyn kring naturskydd och hanteringen av giftiga ämnen. Tillväxten behöver vara hållbar socialt, för miljön och för näringslivet.

– Allmänheten ser mest den representativa rollen, när jag håller högtidstal och deltar på invigningar. Den funktionen ska man inte underskatta. Jag tar inte mig själv på för stort allvar, däremot ämbetet. För när landshövdingen är ute och inviger vägkyrkan i Gärdserum, som jag gjorde i går, eller talar på en hembygdsgård upprätthålls den statliga närvaron.

– Landshövdingen har också rollen som initiativtagare, en skapare av länkar. Jag leder många olika nätverk, som kring klimat och energi. Den här funktionen är den som syns minst utåt. Men jag tror att det är oerhört viktigt att ha en aktör som kan länka samman politiker, tjänstemän, företagare och ideellt engagerade i en region. Vidare tar landshövdingen emot ett stort antal internationella gäster under året, för att på det viset försöka skapa goda kontakter och partnerskap över gränserna.

Här någonstans smyger sig en insikt på. Landshövdingeämbetet är inte alls omodernt, trots många år på nacken. Landshövdingens roll som representant för staten behövs kanske särskilt i en tid när det talas om att landet håller på att glida isär. När det offentligas närvaro minskar på många orter kan en aktiv landshövding ha en balanserande effekt. Kanske särskilt i ett län som Östergötland – med två större städer och en bred flora av kommuner – kan landshövdingen vara en oberoende aktör som skapar länkar mellan länsdelarna.

Den idé jag hade om att landshövdingeämbetet riskerade att förpassas till historien verkar inte stämma. Det urgamla ämbetet är förvånansvärt välanpassat efter dagens krav. Återigen visar sig Axel Oxenstiernas 400-åriga arv väl värt att vårda.