Häromveckan sågs delar av näringsliv, kommuntjänstemän, politiker och näringslivsorganisationer för dialog kring stadens företagsklimat. Det är dags för den årliga kölhalningen i media, enkätsiffrorna visar att Norrköping återigen kommer att dala när Svenskt Näringsliv rankar vilka kommuner som är ”bäst på företagande”. Och ja, ungefär så svepande får beskrivningen bli.

Enkäten är uppdelad i tre delar, varav två handlar om yttre förutsättningar såsom kompetensutbud, infrastruktur och skatter. Faktorer kommuner bara i viss mån kan påverka. Tredje delen är en attitydmätning bland företagare.

Dessa, i praktiken endast en handfull av alla bolag i varje enskild kommun, svarar utifrån dagsform och känsla på till exempel skolans, politikers och tjänstemäns attityder till företagande – utan krav på kontakt med kommunen i något enskilt ärende. Kan vi därmed avfärda rankingen som tendentiös och för trubbig? Ingalunda.

 

Vederhäftig eller inte, skapar den som få andra stort genomslag i media och skrämselhicka bland kommunala företrädare. Inte konstigt därför, att kalla till möte innan rankingen ens släppts. Ungefär som en bolagsledning skulle samla sig inför ett neddragningsbesked till personalen.

Men mötet visar tydligt att ingen riktigt vet hur man ska tolka siffrorna – från scenen kommer mer eller mindre begåvade teorier om vad företagarnas missnöje beror på. Den kloke hade inför mötet fört samtal med olika företagare, där flera beskrivit ett slags utanförskap. Man blir inte sedd i sitt företagande eller inbjuden att delta i möten och dialog, vare sig från kommunens eller övriga näringslivets sida.

En av stadens mest drivna entreprenörer reser sig, frustrerad över att som publik fått sitta tyst i över en timme under ett dialogmöte, och utbrister att företagsklimatet egentligen inte är sämre i Norrköping än någon annanstans. Det sitter i dåligt självförtroende. Han borde väl veta, som driver bolag i minst 20 kommuner runtom i landet.

 

Politikernas oförmåga till samsyn kring näringspolitiken lyser från scenen och slutligen tröttnar en av regionens mest erfarna styrelseproffs, och undrar varför en ny handlingsplan behövs när hon och hennes gäng redan gjort en flera år tidigare. Sammanfattning: alla får inte var med, dåligt självförtroende, historien upprepar sig och bråk emellan dem som ska bestämma. Låter som uppladdningen till en dålig ungdomsfilm men suckande konstaterar jag att, globaliseringen till trots, beter vi oss just så provinsiellt.

Illa för oss som försöker driva företag här, katastrof för stadens ekonomi på sikt. Einstein sade att den som fortsätter göra samma sak men väntar sig ett annat resultat är en idiot. Så våga nytt!

Bjud in nya namn till möten och samarbete, tänk inte kontroll –  tänk service, räck ut handen även till din konkurrent. Och sträck på dig, du stolta stad! Här bor inte idioter men fullt av begåvade människor med innovations- och skaparförmåga. Får de kraft att blomma, så lär det både visa och tala om sig!