Ledare Ord står mot ord när oppositionsrådet i Norrköping Sophia Jarl (M) anklagar Lars Stjernkvist (S) för att föra kommunstyrelsen bakom ljuset, något som i värsta fall rentav kan vara ett brott mot kommunallagen. Enligt Jarl gav han den numera sparkade digitaliseringsdirektören Johan Högne rätt att göra upphandlingar för femton miljoner kronor, utöver vad som tidigare beslutats, utan att kommunstyrelsen informerades. Dessutom hävdar Jarl att kommunstyrelsen fördes bakom ljuset vid ett beslut i juni, då Högne fick rätt att teckna framtida avtal för ytterligare 40 miljoner.

Stjernkvist, som tidigare sade sig vara ”heligt upprörd” när Högnes missbruk av skattepengar avslöjades, är emellertid relativt oförstående för den kritik han nu själv utsätts för, han tycks tro att det bara handlar om politisk smutskastning. Enligt kommunalrådet är till exempel beslutet om de femton extramiljonerna ”diariefört enligt konstens alla regler”. Att övriga kommunstyrelsen inte informerats beror, tragikomiskt nog, på att Högne inte använt datasystemet på rätt sätt...

Någonstans glappar emellertid beskeden lite väl mycket och Jarls kritik är alldeles för allvarlig för att bagatellisera. Samtidigt överraskar ändå inte samma besked mer än vad man möjligtvis hade kunnat vänta. Vad säger att det ändå inte ”bara” handlar om slarv i slutändan, förvisso slarv för mångmiljonbelopp?

Att Högne misskötte sitt arbete är uppenbart, men vilket ansvar har kommundirektören Martin Andreae? Och vilket ansvar har den politiska kommunledningen med Stjernkvist själv i spetsen?

Digitalisering är ett modeord och just där har vi pudelns kärna. Motsvarande upphandlings- och informationsbrister hade knappast drabbat exempelvis äldreomsorgen, för omsorg är inte någon flumfråga utan kan konkretiseras i allt från vårdpersonalens arbetstider till hemtjänstens matleveranser. Digitalisering däremot kan ofta betyda lite vad som helst.

Och gjorde det också när utbildningskontoret med Högnes onda genius i bakgrunden ville övervaka föreskolebarn medelst elektroniska armband, eller skulle man kanske kalla dem bojor. Ett förslag som ingen efterfrågade, men som kommunledningen – inte minst Stjernkvist – i svepande ordalag ändå tog i försvar. Då förstår man att den politiska kontrollen varit minimal, att det ofta nog handlat om lika delar slapp låt gå mentalitet (ungefär som när den famösa Marvel-utställningen floppade) och en icke uttalad rädsla för att framstå som framtidsfientlig. Då finns det plötsligt pengar.

Som av en tillfällighet beslutade Kvartetten just i går dessutom att skrota tankarna på tillstånd för tiggeri, ett beslut som få lär beklaga men som mest av allt framstår som ett fumligt försök att blanda bort korten. Ingen kommer emellertid att glömma digitaliseringsskandalen. Nu är det upp till just Stjernkvist att tvätta den smutsiga digitaliseringsbyken. Och det ska ske offentligt.