Ledarkrönika Regeringen nominerar arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) som ny EU-kommissionär. Vad säger man egentligen om det?

Ja, vad säger man medan det småregnar utanför fönstret och sommarvärmen sakta men säkert flyktar? För det är ungefär så valet av Johansson, rent emotionellt, kan sammanfattas. Varken högsommarhetta, snöstorm eller orkanvindar lär vänta med henne i Bryssel. Snarare duggregn.

Johansson är inte lastgammal, men ändå en socialdemokratisk veteran. Hon har liksom alltid funnits, men sällan gjort mycket väsen. Det blir kanske så när röd socialism tvättas med allt för starkt socialdemokratiskt tvättmedel. För det var som faktiskt som kommunist, eller åtminstone riksdagsledamot för VPK, som Johansson inledde karriären. Sedan rekryterades hon som skolminister av Ingvar Carlsson. En lysande karriär som partitrogen apparatjik tog sin början. Fast på sossesvenska.

Efter ett kvartssekel på olika toppositioner kan man lugnt säga att Johansson sällan överraskat. Inga skandaler. Mot privata apotek och för Göran Persson stopplag på tiden det begav sig, av ideologisk övertygelse eller partilydnad kan diskuteras. Nu senast alltså arbetsmarknadsminister med särskilt ansvar för etablering av nyanlända. Det har väl ärligt talat inte gått något vidare.

Att hon ändå får förtroende som EU-kommissionär kan tolkas som belöning för lång och trogen tjänst. Men kan också tas som exempel på Stefan Löfvens fantasilösa politik, där måttligt intresse ägnas unionen. Kontrasten till den avgående kommissionären Cecilia Malmström kunde knappast vara starkare.

Svaga resultat på ett område behöver visserligen inte bokstavsöversättas på ett annat. Ta exemplet Lars-Erik Lövdén (S), om någon fortfarande minns honom. Han var bland annat bostadsminister vid sekelskiftet och har just inte lämnat några särskilt bestående intryck – men han blev senare en alldeles utmärkt landshövding i Halland.

Kan Johansson bli en bra kommissionär? Det beror kanske på hur högt man sätter ribban.

Johansson själv säger att hon vill arbeta med jämställdhetsfrågor. Politiskt korrekt så det förslår på hemmaplan, men knappast att ta för sig i Bryssel. Också ett klart nedbyte jämfört med Malmström, vilken som bekant var ansvarig för handelsfrågor och därmed hade en av de tyngre posterna inom kommissionen.

Med Johanssons profil är det i och för sig också tänkbart att hon får ett mer övergripande ansvar för arbetsmarknadsfrågor, kanske kopplat till EU:s sociala pelare. Men vill verkligen Löfven det, har han ens funderat på vad detta riskerar att innebära? Löfven drev själv igenom införandet av den sociala pelaren, utan att reflektera över hur detta tolkas på kontinenten. Det kan till exempel innebära federalt fastställda minimilöner – helt på tvärs med den svenska modellen. Ska det falla på Johanssons lott att genomdriva detta?

Under alla omständigheter råder det inte någon bred enighet i riksdagen kring valet av Johansson, låt vara att hennes personlighet knappast inbjuder till hårt motstånd. Oppositionen har inte ens tillfrågats, vilket visserligen inte förvånar utan tvärtom är ett typexempel på socialdemokratisk maktfullkomlighet, grå eller inte. Kom ihåg detta efter nästa regimskifte.