Ledare Det har sällan funnits en så stor diskrepans mellan svenskar vad gäller förståelse för religion, vilket säkerligen är ett resultat av den sekularisering Sverige har genomgått. När det kommer till religionens plats i det offentliga rummet, som vid stora högtider, i media och politik sticker också Sverige ut som en udda fågel. Denna utveckling har ofrånkomligen tyvärr också spridit sig in bland de politiska partierna. Religionens närvaro i samhället har dock kommit tillbaka alltmer, inte minst som en följd av invandringen och är för många svår att hantera.

Nyligen gjorde Moderaterna ett utspel om att partiet vill utreda möjligheten att förbjuda slöja på flickor i förskola och grundskola. Att utspelet presenterades var inte särskilt förvånande. I en tid då feminismen har ett så starkt grepp om samhällsdebatten har det varit ett svaghetstecken att ingen har gett sig på den tvångsbeslöjning som ofrånkomligen drabbar många unga flickor. Som Moderaterna med rätta påstår är slöjan i många fall ett uttryck för hederstänkande och krockar med de värderingar som partiet vill värna.

I samband med utspelet började det pratas om att Moderaterna också ville förbjuda samtliga religiösa symbolers plats i det offentliga rummet, som krucifix, davidsstjärnor och buddhafigurer – ett rykte som snabbt dementerades av partisekreteraren Gunnar Strömmer (M). Likväl är det symptomatiskt att en sådan diskussion blossar upp, vilket närmast för tankarna till den franska sekulariseringsivern. Samtliga religiösa uttryck och symboler tenderar att klumpas ihop och läggs i en religionskorg, snarare än särskiljas beroende på vad de faktiskt uttrycker och vilken historisk förankring de har i samhället. Den tidigare M-politikern och numera katolske prästen Thomas Idergard påpekade exempelvis att ett parti som Moderaterna faktiskt torde kunnat ha sagt att den likabehandling av pojkar och flickor som är en självklar del i västerlandet faktiskt har sitt ursprung i kristendomens idéer.

I ett mångkulturellt samhälle som Sverige kommer dessa konflikter ofrånkomligen att uppstå – och då vinner ingen på otydlighet eller förenklade resonemang. Om syftet är att befria flickor från tvångsbeslöjning är det inte rimligt att som en följd av det också förbjuda krucifix och davidsstjärnor, i sådana fall handlar det om något annat. Och då måste det sägas rakt ut. På samma sätt måste det också vara möjligt att hålla två tankar i huvudet samtidigt när det kommer till flickor som tvingas bära slöja, vuxna kvinnor som gör det frivilligt och nunnors frivilliga iklädande av dok. Sådana skiljelinjer har lett till stora diskussioner i bland annat Frankrike och Tyskland.

Att klumpa ihop religiösa uttryck för att snabbt avfärda samtliga är ett populistiskt grepp som kan vinna ett visst gehör, men det är ingen lösning på de faktiska och komplicerade problem Sverige kommer att ställas inför framöver.