Ledare Justitieminister Morgan Johansson (S) framstod länge som regeringens kanske tråkigaste ”betongsosse”, men märkligt nog har migrationskrisen tvingat honom till ett klarspråk vill sällan hört från rödgrönt håll. Nu vill han utreda straffskärpningar om brott begås med hedersmotiv. Han får dessutom medhåll av jämställdhetsminister Åsa Regnér (S), som påpekar att det inte gjorts någon undersökning sedan 2009.

Det var inte allt för många år sedan då den som varnade för hedersvåld anklagades för rasism. Alternativt sågs allt våld mot kvinnor som manligt förtryck, oavsett kulturell bakgrund. ”Det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige” som Gudrun Schyman offentligt inbillade sig på Vänsterpartiets kongress 2002.

Samma år mördades Fadime Sahindal – med hedersmotiv. Tre år tidigare hade Pela Atroshi gått samma tragiska öde till mötes. Och långsamt, blott allt för långsamt, började fler få upp ögonen för en ny typ av brottslighet, som emellertid sällan syntes i den politiskt korrekta samhällsdebatten.

Problemet är att etablissemanget vaknade för sent och därefter agerat för långsamt. Även om exempelvis landets kvinnojourer välkomnar en lagskärpning, påpekar de att brottsligheten är svår att bekämpa. Ofta finns det flera gärningsmän, ibland kan pojkar (som inte är straffmyndiga) få ta på sig skulden för vad deras äldre släktingar gjort...

Dessutom går utvecklingen i våra förorter i fel riktning. Det grövsta hedersvåldet är trots allt relativt uppenbart – även om bevisföringen vid ett eventuellt brott kan vara komplicerad. Men detta våld är bara toppen på isberget och det yttersta uttrycket för ett långt gånget hedersförtryck. På kvinnojouren Linnamottagningen påpekar man att situationen i många förorter trots allt var bättre för tio eller femton år sedan. Då rådde blandade förhållanden. Vissa flickor och kvinnor var påpassade, andra kunde leva mer eller mindre som vilka svenska tjejer som helst. I dag dominerar strängare värderingar, som i sin tur påvisar samhällets polarisering.

Organisationen Varken hora eller kuvad har genomfört en enkätundersökning, vilken bland annat påvisar att nästan 80 procent av flickor och unga kvinnor känner sig kontrollerade av familjen (mot drygt 15 procent bland de unga männen). Tre av fyra får överhuvudtaget inte umgås med jämngamla killar och nästan var tredje får inte ens delta i könsmässigt blandade sportaktiviteter. Många fruktar att bli bortgifta mot sin vilja, men få vågar protestera eller söka hjälp. Mörkertalet är stort och enligt uppgifter i Sydsvenska Dagbladet 6/11 tros runt 70 000 ungdomar (huvudsakligen kvinnor) leva under förhållanden där de inte fritt kan välja partner.

Det är visserligen bra att Johansson och andra äntligen vaknat – men det är också så dags. För oavsett straffskärpningar, är frågan vad samhället förmår göra i praktiken. I dagsläget har polisen inte ens resurser att stoppa bilbränder i utsatta områden och det talas om så kallade no go-zoner, där polis och andra myndigheter har svårt att överhuvudtaget verka. Problemen lär inte bli mindre på många år än.