Krönika Min första partipolitiska gärning var att sommaren 2010 dela ut folkpartistiska flygblad på torget i Lidköping. Jag minns inte vad de handlade om (antagligen något om skolan), men jag minns en nervositet som blandades med stolthet över att ta politisk ställning. De efterföljande åren introducerade Liberala ungdomsförbundet mig för alla partipolitikens centralgestalter: årsmötet, valkampanjen, paneldebatten.

Jag har sedan dess lämnat partiet, men det smärtar mig ändå att se det gå politisk kräftgång; samma smärta som när man ser saker och ting gå utför för en gammal barndomsvän. Partiet är internt splittrat och opinionsmässigt skadeskjutet.

Det är i och för sig inget nytt, att Liberalerna inte vet exakt vilka de är, eller vad de vill. Den till döds citerade liberala kluvenheten har med åren i sig själv blivit partiets kännetecken. I ärlighetens namn lockades jag av densamma. De sansade och lite snusförnuftiga liberalerna erbjöd en kluvenhet man kunde lita på. Politik är ju, trots allt, väldigt komplicerat.

Liberalernas otydlighet är lätt att kritisera, men fundersamma mittenpartier kan bidra positivt till partisystemet som helhet. Det råder inget överskott på eftertänksamhet i politiken. Inte heller på insikten att alla frågor har flera sidor som kräver balans. En politisk kraft med den insikten som sitt signum kan bidra till att dämpa polarisering och underlätta kompromisser. De blir demokratins barlast, på sitt sätt hjältar i det tysta.

I dag är Sverige dock i större behov av beslutsamhet och tydlighet än på länge. En misslyckad migrations- och integrationspolitik har gett upphov till djupa socio-ekonomiska klyftor med etniska förtecken. Den därtill relaterade gängkriminaliteten fräter på tilliten både mellan människor och till myndigheter. Vårt agerande under de kommande åren kommer att påverka Sveriges sammanhållning under decennier, kanske århundraden, framöver. Den folkpartistiska kluvenheten riskerar i detta läge att leda till ödesdiger handlingsförlamning.

Liberalerna kunde långt tidigare ha intagit en principfast position i integrationsfrågan. Det liberala idéarvet gav dem en god grund att stå på. Särskilt i den franska upplysningstraditionen införlivades liberala idéer om medborgerliga rättigheter och skyldigheter i en vidare syn på nationen som enande kulturell kraft och socialt fundament för demokrati. Här fanns en chans att formulera och försvara rakryggade, ideologiska svar på integrationsfrågan. Men några tappra representanter till trots lämnade partiet i slutändan denna möjlighet därhän.

Om Nyamko Sabuni väljs till partiledare kan det ses som ett försök att slutligen gripa den möjligheten. Men frågan är om det inte är för sent. Styrkan i en skarp liberal integrationspolitik hade varit att den skulle ha vilat på liberala principer, i motsats till konservativt sunt förnuft eller socialdemokratisk anpasslighet. Det är svårt att framstå som principfast när man är sist på bollen. Men nog är det värt ett försök.