Krönika Trafikverket har bestämt sig. Man utgår ifrån 250 km/h som maxhastighet – istället för planerade 320 km/h – för projekt Ostlänken, det nya dubbelspåret från Stockholm till Linköping. Eller närmare bestämt, från Järna söder om Södertälje till Tallboda strax norr om Linköping.

Hur resenären ska resa sista biten in till Stockholm i hög hastighet är i dagsläget inte klart. Och hur passagen genom Linköping ska gå till och med vilken hastighet tågen därefter kan färdas är i högsta grad oklart. Bygget skjuts också två år på framtiden, 2035 planeras det vara klart.

Det är helt nödvändigt att det skapas fler spår mellan vår region som sjuder av tillväxt, och Stockholm som är Sveriges viktigaste arbetsmarknad. Ostlänken möjliggör dels fler tåg att resa på till och från vår region, dels större möjligheter för kollektivtrafiken inom regionen att utöka sin service. Gott så?

Ja, men vänta lite! Ska vi nöja oss så, kan vi ändå inte sätta in saken i ett lite större perspektiv? Regering och riksdag har bestämt att man vill satsa på ny järnväg för att bidra till mer hållbara transporter och att man vill knyta ihop våra starkaste tillväxtregioner – Stockholm, Göteborg och Malmö/Lund – för att klara av konkurrensen med omvärlden.

Vore det då inte på sin plats att fundera hur detta kan göras så snabbt, kostnadseffektivt och nyttobringande som möjligt? Näringslivet konkurrerar idag med resten av världen såsom Kina, Japan, USA och övriga Europa. Digitaliseringen är en självklar del av vardagen, så påtaglig att resor inom en kort framtid kan göras på helt andra sätt än idag.

Kina var långt ifrån först, men har agerat snabbt och står idag för 64 procent av världens utbyggda höghastighetsjärnväg. USA har de största utbyggnadsplanerna. I Storbritannien bygger man för 400 km/h men Japan tycker att det är för långsamt, där planeras för dryga 500 km/h.

Så vad gör vi i Sverige? Vi planerar för Ostlänken med maxhastigheter på hälften av Japans nivå, och för en vidareutbyggnad med i bästa fall 320 km/h på vissa sträckor söderut ifrån Linköping – om nu regeringen beslutar att tillskjuta medel till det. I bästa fall står Ostlänken klar år 2035, men när resterande nät finns på plats kan ingen säga idag. Det ska nämligen finansieras av ordinarie infrastrukturpengar, som vi så väl behöver till underhåll av befintligt väg- och järnvägsnät.

Vi har en mycket hög sysselsättningsgrad i Sverige, tillväxten är mycket god, statsskulden är låg och ränteläget för staten att låna till strategiska investeringar har sällan varit bättre. Men vi behöver knyta ihop Sveriges viktigaste tillväxtmotorer till en större och starkare arbetsmarknad. Först då kan vi hävda oss i den globala konkurrensen och locka hit talanger som tror på en framtid just här.

Men för att vinna måste man våga satsa – smart, snabbt och effektivt! För ingen lockas av en fumlig, saktfärdig och räddhågsen en som ställt sig sist i ledet redan innan racet börjat!