Ledare ”En förlust utan like” säger katolska kyrkans främsta företrädare i Sverige, kardinal Anders Arborelius. Men samtidigt säger han att ”elden är alltid ett tecken på den helige Andes förtärande eld, som renar, helgar och försonar”. Det kan låta märkligt dagen efter den katastrofala branden i Paris, som förtärde en stor del av Notre-Dame de Paris. Men egentligen låter det bara märkligt i en sekulariserad värld. För som Arborelius uttrycker det: ”Samtidigt är korset alltid vägen till påsken, till uppståndelsen och det nya livet.”

Lidande som realitet, men också nödvändighet och något som rätt reflekterat kan fungera helande. Det är en glädjande tanke mitt i eländet.

För kulturhistoriskt är branden förstås inte någonting annat än en katastrof. Tänk er att regalskeppet Wasa brann upp. Tänk er sedan att det inte räcker för att beskriva den katastrof som drabbat Paris. Inte på långa vägar.

Notre-Dame de Paris började byggas redan på 1100-talet och är en av Frankrikes – och därmed Europas – mest värdefulla byggnader från medeltiden. Katedralen har förvisso drabbats av många olyckor genom åren. Redan på 1500-talet utsattes den för vandalism i samband med religiösa oroligheter, men framför allt innebar franska revolutionen en verklig katastrof. Efter att bland annat ha omvandlats till ett sekulärt tempel tillägnat ”förnuftet” plundrades Notre-Dame och användes till sist som en simpel lagerbyggnad. Napoleon lät visserligen krönas i katedralen efter en snabbrestaurering, men därefter fick katedralen åter förfalla ända till Victor Hugos berömda Ringaren i Notre-Dame, som ledde till ett nymornat intresse för den egna historien och så småningom flera stora renoveringsprojekt.

Otroligt nog klarade sig katedralen utan svåra skador genom båda världskrigen och likaledes sprängdes den aldrig trots order från Hitler. Den tyske befälhavaren avstod modigt efter att ha övertalats till ordervägran av Sveriges konsul Raoul Nordling.

Insikten om hur Notre-Dame med liten marginal överlevt så många potentiella katastrofer, gör paradoxalt nog samtidigt måndagens brand så mycket värre. Varför just nu, hur var det möjligt? Och eftersom det fortfarande är så svårt att förstå det ofattbara: har det verkligen inträffat?

Jo, det inträffade. Men Frankrikes president Emmanuel Macron utlovade redan under kvällen att katedralen skall återuppbyggas ”för vår historia förtjänar det”. Ett självklart löfte – kosta vad det kosta vill. Och självklart en fråga för hela Europa. Det är vår kulturhistoria som brunnit.

Alla kan dela sorgen – över religionsgränser och trosuppfattningar. I den meningen förenar branden inte bara Paris och Frankrike utan hela Europa. Det är hoppfullt.