Krönika Häromdagen befann jag mig på en middag för skandinaver i London. Mitt emot mig satt en norsk egenföretagare, några år äldre än jag själv. Efter inledande artighetsfraser kom vi in på arbetets glädje och sorg.

”Jag börjar jobba klockan kvart i fyra varje morgon”, berättade han. ”Varför inte klockan tre?”, skämtade jag. Han svarade att han hade provat det, men funnit att just kvart i fyra var den optimala starttiden. Han hade också slutat dricka alkohol, berättade han och sneglande på mitt sedan länge tomma champagneglas.

Om man ska tro diverse (om än främst amerikanska) studier var denne norrman på flera sätt en god representant för den millenniegeneration, det vill säga de födda cirka 1981–96, vi båda tillhör. Statistiken visar att vi jämfört med tidigare generationer arbetar mer, tar ut mindre semester, dricker mindre, gifter oss tidigare och har mindre sex. Självklart finns stor variation inom en så bred grupp, men i stort tycks samhället ha närt en strebergeneration vid sin barm.

Det är inget fel på strävsamhet, ansvarstagande och självbehärskning, tvärtom, men jag tror att min generations arbetsmani är sprungen mer ur rädsla och vilsenhet än passion och upphöjda ideal. Decennier av enspårig social och politisk individualism, från vänstern såväl som högern, har urholkat de kollektiva gemenskaper som tidigare gav vår tillvaro mening och riktning.

Mer specifikt har tre trender dominerat efterkrigstiden. För det första har staten med klinisk precision befriat individen från hennes beroendeställning gentemot familj och frivilligorganisationer. För det andra har en alltmer världsvid marknadsekonomi krasst informerat oss om vårt värde som kugge i de globala produktionskedjorna. Och slutligen har samhällets gemensamma normer ersatts av svävande uppmaningar till var och en att finna sin egen väg, sanning och moraluppfattning.

Mot denna bakgrund av atomisering och relativism är det inte så förvånade att många unga söker den tydliga självbekräftelse som karriärframgångar skänker. I min omgivning ser jag dagligen talangfulla unga människor som arbetar sena nätter under stor press. De manövrerar flinkt mot nästa bonus och befordran, men undrar i sitt inre varför de sliter som de gör. Deras prestigefyllda jobb tjänar som distraktion från en krypande känsla av syfteslöshet. De uppvisar en luthersk arbetsmoral på steroider, men saknar det spirituella och sociala sammanhang som tidigare gav arbetet mening bortom det snävt själviska.

Vår samhällsmodell fungerar bara om folk arbetar hårt, och ett väl utfört arbete är en källa till självaktning och trygghet. Men utan högre syfte blir karriärframgång snart otillfredsställande. Så vad kan vi göra? Bäst är att själv bidra till och bli del av de sfärer där varken stat eller marknad dikterar villkoren, såsom partier, föreningsliv och samfund. Självförverkligande kan bara börja när vi höjer blicken från oss själva och riktar den mot andra – måhända över ett glas champagne.