Ledarkrönika Hade man bara följt generalmajor Kristoffer (Krzysztof) Urbanowitz råd, hade måhända norrköpingsborna kommit lite billigare undan. Men vad denne föreslog i slutet på juli den torra och heta sommaren 1719 var bara för magstarkt. Urbanowitz ville att man själva skulle bränna staden!

Det går att förstå de upprörda känslorna, men Urbanowitz var van vid den brända jordens taktik från Polen och ville rädda livsmedel och lösöre. Han föreslog alltså en total utrymning, väl medveten om att försvarsläget var hopplöst i vilket fall som helst. Det Urbanowitz förfogade över var de östgötska resterna av den stolta indelta svenska armé som knappt två årtionden tidigare farit i österled. Några hundra man – inklusive tyska dragoner. Själv hade han bara några dagar tidigare tvingats utkämpa ett hårt och olycksamt slag om Nyköping.

Någonstans nordost Norrköping väntade den ryske amiralen Fjodor Apraksins flotta. 90 galärer och 17 000 man.

Ändå vägrade norrköpingsborna med justitieborgmästare Jakob Ekbohm i spetsen att överge staden. Ett illa rustat och otränat borgargarde mönstrades på Tyska torget. Men kvällen 29 juli tvingades kvinnor och barn, sjuka och åldringar lämna staden. Johannisborg saknade artilleri och en begäran om kanoner från Finspångs bruk hade lämnats utan åtgärd.

På morgonen kom ryssen.

Klokt nog gjordes inget vidare militärt motstånd, vilket möjligen hade varit heroiskt men föga verkningsfullt. Staden plundrades och brändes grundligt, liksom gods och gårdar runtom Norrköping under dagarna som följde. I enlighet med Urbanowitz önskemål hade ryssarna förvägrats visst rov genom att stadsborna på egen hand satt eld på Kronomagasinet i hamnen (liksom Holmens bruk), men det ryska bytet blev ändå gott. Till exempel lyckades man hitta Holmens hela undangömda kopparlager.

Något besinningslöst härjande var det visserligen inte fråga om, utan plundring under disciplinerade former – vilket också var precis de order Apraksin fått från tsaren, Peter den Store – men naturligtvis hände det att civilbefolkningen utsattes för övergrepp och framför allt var skövlingen systematisk. Inget lämnades kvar, men på landsbygden lyckades svenskt kavalleri bland annat rädda Finspång från Norrköpings öde.

Det var hur som helst den största katastrofen i Norrköpings historia. Längs hela kusten brändes städer och gårdar. Det militära motståndet lyste ofta med sin frånvaro, i andra fall kunde så kallade tremänningar – en sorts hemvärn – i bästa fall skapa viss avskräckning. Det reguljära försvaret var dock koncentrerat till huvudstaden.

I norr hade en annan rysk galärflotta bland annat bränt Norrtälje men misslyckats med att inta Gävle. I slutet av augusti lyckades så när ryska styrkor också slå sig fram till Stockholm men stoppades vid Baggensstäket av två bataljoner östgötska tremänningar. I ett i dag sorgligt bortglömt slag lyckades 1 200 raskt mobiliserade reservister rädda huvudstaden.

Detta till trots, hade rysshärjningarna 1719 orsakat enorma ekonomiska förluster och östkusten gick en bitter vinter till mötes. Uppskattningsvis 70 000 hemlösa skapade en inhemsk flyktingkatastrof och de som dog av umbäranden kan lågt räknat säkert räknas i tusental. Till råga på allt gjorde den ryska flottan nya försök att förhärja östkusten påföljande år, men tvingades retirera efter förlusten i slaget vid Ledsund. Efter att 1721 slutligen ha bränt norrlandskusten från Söderhamn till Piteå (och Umeå för andra gången) slöts äntligen en fred i Nystad. Det var på tiden.

Jämfört med många kontinentala krig var inte rysshärjningarna längst ostkusten exceptionella på något sätt och vi behöver inte gå längre än till Skåneland för att finna grova förbrytelser (från svensk sida!) några decennier tidigare, men på ostkusten var den systematiska plundringen lika överraskande som förfärlig. Det är ungefär vid denna tid som ryssen ersätter dansken som vår arvfiende och förmodligen är det också vid denna tid det börjar gå att tala om rysskräck.

Möjligen skulle man också kunna jämföra rysshärjningarna med andra världskriget flygbombningar av storstäder. De syftade till att försvaga fienden ekonomiskt, men rymde också ett moment av terrorkrigföring. Finland – som under tiden ockuperades av ryska styrkor – drabbades svårare, utplundringen pågick länge.

Freden i Nystad innebar slutet för det svenska stormaktsväldet, vi förlorade framför allt de baltiska provinserna och efterträddes av Ryssland som Östersjöns gigant. Det var ett bittert nederlag, men de sista årens kusthärjningar och utdragna fredsförhandlingar var egentligen onödiga. Om inte förr, så fullbordades det storsvenska nederlaget genom Karl XII:s död 1718. Det går att förstå hur svårt det var för landets nya härskare att erkänna katastrofens omfattning, men till detta kommer också den allmänna oförmåga statsledningen gav så många exempel på. Tronföljdskampen slutade med seger för Karl XII:s syster Ulrika Eleonora, som emellertid abdikerade redan efter ett år till förmån för sin man – Fredrik av Hessen, som inte ens talade svenska och som tvingades avstå nästan all makt till riksrådet och ståndsriksdagen (”Sveriges sämsta regent” enligt August Strindberg). Medan maktkampen pågick fick krigsmaktens återsamling och fredsförhandlingar komma i andra hand.

I Rysslands nya huvudstad S:t Petersburg lade tsar Peter upp planerna inför framtiden, men att försöka sig på att erövra hela Sverige hade han varken resurser eller intresse av. Stora nordiska kriget hade varit kostsamt också för det väldiga Ryssland, segern före Poltava långt ifrån självklar och dessutom hade tsaren visst intresse av att uppträda civiliserat. Han vill nämligen visa sig som en god europeisk monark, inte som någon halvasiatisk tyrann. Därför härjades paradoxalt nog den svenska ostkusten, i syfte att tvinga Sverige skriva under den fred som hur som helst var ofrånkomlig.

Som så ofta krävdes det till sist utomstående påtryckningar för att komma någonstans. I London insåg man att den nordeuropeiska maktbalansen riskerade att rubbas om Sverige kollapsade fullständigt, samtidigt som det alltså gällde att få svenskarna att inse tidens realiteter. En till svensk förmån inseglad engelsk flotteskader fungerade därtill som en gentemot Ryssland utmärkt kanonbåtsdiplomati!

Efter 1721 kunde Norrköping äntligen nyuppföras, enligt moderna stadsplaneringsprinciper. Men återuppbyggnaden hade faktiskt inletts så fort ryssarna lämnat Bråviken och i denna roll visade sig ovan nämnde Ekbohm långt skickligare än som självpåtagen militär befälhavare. Snart blomstrade olika näringar. Redan 1723 grundade till exempel en från Livland invandrad tysk prost, Reinerus Broocman, ett tryckeri. 1758 trycktes första numret av Norrköpings Tidningar vid detta tryckeri.