Krönika Kanske beror det på att semestern fortfarande spökar i det politiska livet, och det inte finns så många nyheter att diskutera, men i fredags uppmärksammades något så ovanligt som ett tal av en svensk politiker. Då var det nämligen fem år sedan Fredrik Reinfeldt höll sitt kända och okända tal där han uppmanade svenska folket att öppna sina hjärtan för den kommande flyktingvågen. Talet är fortfarande en rödflagg för många och en hämsko för Moderaternas politiska trovärdighet.

Det kom som en reaktion på att Migrationsverket den sommaren släppt en prognos som beräknade att det skulle komma 80 000 asylsökande till Sverige 2014, något som inte hänt sedan Jugoslavienkrigens värsta år. Kostnaderna beräknade Migrationsverket skulle bli 48 miljarder kronor högre än tidigare beräknat över fyra år. Finansminister Anders Borg berättade för en samlad journalistkår att det därför i princip inte skulle finnas något utrymme för reformer de kommande fyra år. Utvecklingen borde inte kommit som en överraskning. Bara utgifterna för migration hade fördubblats mellan Reinfeldtregeringens första budget, och den de lade inför valåret 2014. Tittar man på både migration och integration ökar kostnaderna med 500 procent mellan 2004 och 2015.

Den här utvecklingen fick pågå år efter år utan åtgärder. Det var det verkliga sveket, inte att Fredrik Reinfeldt tyckte att svenskarna skulle vara välkomnande mot invandrare. För det han sa var faktiskt öppna era hjärtan, inte öppna era plånböcker. Tvärtom, talet är fyllt av hyllningar till den strama svenska finanspolitiken och Reinfeldt gick tidigare hårt åt allt för generösa bidragssystem och belönade istället de med jobb.

Den egentliga skandalen som det här talet innebar var att det moderata partiet gav upp inför skenande offentliga kostnader. Hade utbetalningarna av försörjningsstöd fördubblats hade partiet aldrig tigit still utan agerat. Men här tordes ingen säga flaska förrän Migrationsverkets juliprognos såg dagens ljus och det inte gick att blunda längre. Men istället för att utreda kostnadsökningen och föreslå besparingar så la man sig på rygg. Det var det yttersta tecknet på den moderata kapitulationen, men det hade föregåtts av mycket annat. Partiet gick tvärt emot sitt DNA till val på att höja skatten. Tidigare under mandatperioden hade man flörtat med idéer om kvotering och kallat både försvaret och näringslivet för särintressen. Förmågan att förnya partiet hade bytts ut mot en mani att skrapa bort de sista kännetecknen av en moderat själ.

Processen hade kunnat fortgå eftersom partiet fortfarande hade makten, men inom partiet kokade det. Det många sveken mot Moderaternas ideologi gömdes alla i en tryckkokare som till slut brast. Reinfeldts beslut att ignorera de kommande migrationskostnaderna gjorde ett så bestående intryck att det fortfarande är något som partiet tampas med, trots att politiken lagts om 180 grader och jag nog vågar lova att Moderaterna aldrig kommer göra om samma misstag igen. Öppna era hjärtan-talet är viktig påminnelse om att politik är en förtroendebransch. Det är lättare att sarga än att bygga upp.