Ledare Som NT uppmärksammat i ett antal artiklar på nyhetsplats, råder det bred politisk enighet om bristen på likvärdighet inom skolan. Det är på sätt och vis glädjande, att det åtminstone finns en någorlunda enig problembeskrivning! När det kommer till lösningar är svaren naturligen dock mera varierande, om de ens existerar. Sannolikt beror detta på det inte räcker med ett svar på så många svåra frågor.

De flesta är dock överens om att dåliga skolor måste kunna stängas och att detta inte bara bör gälla friskolor, utan också kommunala dito. Det är en rimlig attityd. Till exempel anser oppositionsrådet Sophia Jarl (M) att skolor som inte når upp till skollagens lägsta krav bör stängas. Hon vill dessutom införa ett aktivt skolval för alla elever. Det är en intressant idé. Skulle inte en sådan situation leda till att fler föräldrar börjar överväga alternativen och bara automatiskt låter barnen börja på närmaste kommunala skola? Det skulle kunna motverka segregering och därtill följande mindre likvärdig skola.

I dylika situationer brukar många – ofta lite slentrianmässigt – hävda att det är dagens fria skolval som orsakar segregering. Då tänker man inte långt! För med dagens situation finns det åtminstone möjlighet för elever att någorlunda lätt byta skola. De behöver inte fortsätta gå i samma dåliga skola som de förr var tvingade till och det gäller även i andra problematiska situationer, till exempel när någon är utsatt för mobbning.

Vad som däremot tillkommit de senaste decennierna är bostadsområden helt dominerade av familjer med invandrarbakgrund. Det är en möjligen mindre politisk korrekt sanning, som få riktigt vill ta tag i eftersom det tangerar frågan om misslyckad integration efter många år med liberal invandringspolitik.

Ytterligare en faktor spelar emellertid in. Kommunaliseringen av skolan. Ett beslut som kritiserades redan vid införandet för drygt ett kvartssekel sedan, men som avfärdades av Göran Persson (då skolminister): ”Jag är övertygad om att jag resonerade rätt, även om jag samtidigt insåg varför lärarna gjorde sådant motstånd. Den statliga kopplingen gav dem högre status i förhållande till kommunalanställda”.

Som om det var ”status” som gjorde lärarna oroliga!

Det är sannolikt omöjligt att uppnå en likvärdig skola, eftersom de ekonomiska situation varierar så kraftigt mellan olika kommuner, liksom integrationsproblem med mera. Tyvärr tvingas man nog också erkänna att den utbildningspolitiska kompetensen inte alltid finns på kommunal nivå.

Därför bör den kommunala skolan återförstatligas.