Krönika Sedan tyngdpunkten i den politiska debatten svängt från de renodlat ekonomiska, till att i större grad gälla frågor om mänsklig trygghet, har många famlat efter rätt att använda i debatten. När kriminalitet växer och blir grövre, efterfrågas och levereras lösningar. Är det höger? Vänster? Liberalt? Konservativt? Eller rent av auktoritärt? Den senare uppfattningen är central när ”GAL/TAN-skalan” lanserades och har levt kvar sedan dess.

Nyligen i ett reportage i Dagens Nyheter där statsvetaren Magnus Hagevi tillsammans med tidningens reporter gav uttryck för uppfattningen att ett ökat fokus på lag och ordning och försvarsmakten skulle vara ett bevis för en ökad auktoritär riktning inom politiken. Detta är något jag aldrig riktigt har förstått. För huvudsaken med en auktoritär politik torde väl vara att begränsa medborgaren, att hindra mänsklig frihet.

Resonemanget blandar ihop begrepp auktoritet och auktoritär. För det är tveklöst så att polis och militär är två auktoriteter. Bara en sådan sak som att de är de enda som får bära vapen på allmän plats och har monopol på att använda våld i samhället är självklara exempel på det. Men det är inte det samma som att de använder den makten på ett repressivt, auktoritärt, sätt.

Det är också ett uttryck för en märklig sorts relativism, där makt i sig ses som något farligt eller dåligt. Det tycks inte spela någon roll att försvaret och polisen i Sverige finns till för att skydda mänskliga fri- och rättigheter, det själva faktum att de finns är ett uttryck för samhällets auktoritära tendenser. Men inget kunde vara mer fel.

Huvudsaken med fler poliser, hårdare straff och ett starkare försvar är inte att öka repressionen i samhället utan att minska den. I ett samhälle som saknar ett starkt våldsmonopol kommer de hänsynslösa kunna bete sig som rovdjur mot de skyddslösa. I Sverige skjuts tio gånger fler unga män än i jämförbara länder. Är det frihetligt att rättsstaten inte kunnat förhindra detta? Är det frihetligt att unga män i grupp kan dra runt på nätterna i svenska städer och förgripa sig på unga kvinnor?

GAL/TAN-skalans största beundrare behöver en grundläggande lektion i vad som är frihet och vad som är ofrihet. För den enes frihet slutar där den andres börjar. Men eftersom det är orealistiskt att tro att ett barn kan försvara sig mot en vuxen, en obeväpnad mot en beväpnad, en ensam mot en grupp, en fredlig mot en hänsynslös och så vidare krävs att det finns ett våldsmonopol som kan utsätta den som inskränker en annans frihet för konsekvenser. I första hand genom att avskräcka, i sista hand genom att stoppa med allt nödvändigt våld. Det är auktoritet. Men det är inte auktoritärt. För det sker för att skydda den enskildes frihet.

Alternativet är allas krig mot alla, där den enskilde behöver beväpna sig för att garantera sin egen säkerhet. Det samhället har vi sedan länge lämnat och den som vill tillbaka dit får gärna berätta att det är deras alternativ till fler poliser och hårdare straff. I allas krig mot alla är den enda auktoriteten som räknas vem som har störst knölpåk. Att vilja ersätta det med ett reglerat lagstyre är knappast moralisk klandervärt, tvärtom är det det enda sättet att upprätthålla ett moraliskt samhälle.

Eller för att tydliggöra skillnaden lite enklare: Det är inte auktoritärt att vilja se kriminella i fängelse, utan att vilja se personer som inte är kriminella i fängelse.