Insändare Angående ”Man ­anhållen efter hot mot universitetet”, NT 24 augusti.

Klockan är kvart över tre. En kvinna rusar in och skriker ”Get out”!

Vad är det frågan om? Alla tittar villrådiga, totalt okunniga om hotet som kablats ut med sms på svenska.

De över trettio forskarna är djupt involverade i sina laboratorieförsök. Ingen kollar mobilen och knappt någon behärskar svenska. ”It’s a threat!” skriker kvinnan igen.

Vad som hänt eller vad som just då måste ske är de flesta totalt okunniga om men de inser att de snabbt måste lämna lokalerna, vilket inte är det lättaste. Varje dörr är låst och kräver passerkort. Skyddet mot inkräktare är plötsligt ett påtagligt hinder. Det åtta våningar höga huset i Industrilandskapet upplevs av många som en ointaglig borg, som i stundens stress påminner om ett fängelse. Den som glömt sin kod eller passerkort finner sig ohjälpligt infångad.

Är det en brand? Nej, då hade brandlarmet gått. Och hur ett sådant låter vet de flesta.

Innan samtliga på avdelningen kunnat lämna Campus Norrköping hinner det gå ytterligare en kvart. I det läget är många glada att elden inte brutit lös.

Men om – säg om en vettvilling skjutit vilt omkring sig, hade personerna i lokalerna haft små chanser att undkomma hotet. Ingen ljudlig information ges. Ingen högtalare som lätt hade kunnat nå alla i lokalerna.

Det känns efteråt som den effektivaste metoden att påkalla uppmärksamhet och utdela en varning. Åtminstone är det så både polis och brandkår – och Statens järnvägar – hanterar farofyllda situationer.

Väl ute i ”säkerheten” på gatan drabbas många av insikten att man måste ta sig hem till fots. Då inser de flesta att även cyklarna blivit inlåsta på Campus.