Svar på ledarkrönikan i NT 7/10.

Erik Hammar är i sin krönika på ledarplats den 7 oktober djupt tveksam till domstolarnas ställning. Han skriver att domstolarna politiseras i det långa loppet. Hans tveksamhet är intressant och tankeväckande, men hans irritation över att domare har ett finger med i det demokratiska spelet är märklig. Hans oro för aktivistiska domare i Sverige är överdriven. 

 

I Norden tillämpar vi ju en folksuveränitetsprincip, där den offentliga makten utgår från folket. Domstolarnas makt kommer i sin tur från den lagstiftande församlingen. 

Detta är något annat än i den anglosaxiska rättsordningen där den dömande makten har ett friare spelrum, i stort sett byggd på Montesquieus maktfördelningslära. 

 

Sverige har visserligen genom EU-rätten och folkrätten också fått inordna sig i en ordning där domstolar ges en friare roll i frågor om människors rättigheter och liknande där Sverige ratificerat internationella konventioner, men en svensk domstol följer de lagar och förordningar som riksdagen och regeringen beslutat. Här och bara här har de sitt ansvarsområde. 

Reglerna ska visserligen tolkas och det finns tolkningsregler som gör att den abstrakt skrivna bestämmelsen kan tillämpas på ett ändamålsenligt sätt i liknande områden eller efter tio år när teknik och sakförhållanden delvis ändrats. På så sätt får domstolar sträcka sig längre än uttryckliga rättsregler. Domstolar kan vidare gå emot skrivna lagar om de strider emot grundlag eller annan överordnad författning. 

 

Allt detta följer av regeringsformen som ju är beslutad av två på varandra följande riksdagar. En svensk domstol kan alltså inte gå emot av riksdagen beslutade lagar om vare sig abort, samkönade äktenskap, avvisningar, arbetslagstiftning eller vräkningar som Hammar nämner.

Inte desto mindre har svenska domstolar och särskilt de högsta domstolarna makt. Den kan röra politik men att kalla den politiserad är ingen bra beskrivning. Domaren är tjänsteman med tjänstemannaansvar och med riksdagens ombudsmäns kontrollmakt över sig. Hen fiskar inte efter vare sig kort- eller långsiktiga röster som en politiker. 

Hammars efterlysning av någon som dömer domarna i en demokrati är därför inte lika angelägen här i landet. Kontrollmakten räcker. 

 

Det som uppenbarligen stöter Erik Hammar mest just nu är den brittiska Högsta domstolens beslut att förklara stängningen av parlamentet för olaglig. Jag kan inte instämma i hans indignation. För mig är det uppenbart att, även om Boris Jonssons ministär kan få bestämma över parlamentets öppettider, så bör den inte använda den rätten för att hålla parlamentet utanför samtidigt som den passar på att genomföra egen politik. Det är rimligen otillbörligt. Jag kan inte se det som ett ”galopperande inhopp på den politiska arenan” utan en ganska självklar uppgift för en domstol med ett konstitutionellt ansvar.  

Erik Stenström, pensionerad jurist (med bakgrund i domstol, departement, beskickning och förvaltningsmyndigheter)