Krönika Den svenska asylpolitiken är könsdiskriminerande. Den missgynnar kvinnor. Ändå har vi ingen diskussion om detta i svensk politik. Inget parti vare sig försvarar eller kritiserar asylpolitiken på denna punkt. Det är som om problemet inte alls fanns.

Denna orättvisa är naturligtvis anskrämlig och ytterligare ett skäl till varför Sverige inte kan återgå till den asylpolitik som fördes före omvändningen den 24 november 2015.

Hur ser problemet ut? Statistik finns att tillgå på Migrationsverkets hemsida. Om man där tittar på siffrorna för asylsökande 2012 till 2016 kan man se att Sverige under dessa år tog emot 249 405 män och 121 858 kvinnor. Det blir 67 procent män och 33 procent kvinnor.

Att söka asyl är inte detsamma som att få uppehållstillstånd. Siffrorna visar alltså inte invandringen till Sverige utan endast hur många asylsökande som kommer. Att titta på just denna grupp är dock centralt eftersom det är asylsystemet i sig som orsakade att vi fick en flyktingkris 2015 och som kan hända igen. Att ha 2012 som startår är också rimligt eftersom det var då antalet asylsökande började öka i och med kriget i Syrien.

I debatten har flera partier sagt att asylrätten är en mänsklig rättighet och därför något som Sverige alls inte får rubba. De säger att åtstramningen bara är tillfällig och gjordes av nödtvång, men att det gamla systemet egentligen var det principiellt sett bästa och mest moraliska.

Men som siffrorna entydigt visar är systemet diskriminerande. Det är framför allt män som kommer till Sverige.

Hur svenska politiker kan mena att denna politik är den enda humana är obegripligt. För det är ju samma politiker som i alla andra situationer kräver millimeterrättvisa mellan könen.

Samma partier som tycker att det är centralt att varannan ledamot i börsnoterade företags styrelser är kvinnor ignorerar fullständigt den tusen gånger värre könsdiskriminerande asylpolitiken. Samma partier som med kraft agerat mot hedersförtrycket mot kvinnor i Sverige har inget emot att lämna de allra mest förtryckta kvinnorna kvar i flyktinglägren. Den ”feministiska” regeringen gör samma sak.

Det finns många förklaringar till varför det främst är män som är flyktingar. Exempelvis har män mer sällan ansvar för barn och åldrande mor- och farföräldrar. Det är även farligt för kvinnor längs med flyktingvägen. Men det är förklaringar, inga ursäkter.

Det finns nämligen andra sätt att ta emot flyktingar än att låta dem resa den riskfyllda vägen över Medelhavet. Sverige kan istället för att prioritera flyktingar som kommer på egen hand prioritera UNHCR:s vidarebosättningsprogram, det vill säga ta emot kvotflyktingar. Kvotflyktingprogrammet är inte könsdiskriminerande.

Sverige skulle också helt på egen hand kunna göra som Kanada och förklara att vi under en viss period endast tar emot kvinnor och barn som asylsökande. Det skulle kunna fungera som en kompensation för den omfattande könsdiskriminering Sverige har gjort sig skyldig till fram till idag.

Men det mest anmärkningsvärda är som sagt den totala frånvaron av insikt hos det feministiska Sverige att den svenska flyktingpolitiken är svårt könsdiskriminerande, och att inget parti föreslår någon förändring.