Ledare Att hela Sverige ska leva kan låta självklart. Den målsättningen är också den huvudsakliga anledningen till det kommunala utjämningssystemet. Systemet fördelar pengar från och till kommuner och landsting med syftet att kunna upprätthålla likvärdig samhällsservice på grund av faktorer som kommunerna har svårt att påverka. Det kan gälla allt från avfolkning till ogynnsamma geografiska lägen. Det är en slags Robin Hood-skatt för kommuner och landsting.

I grund och botten är det ett begripligt system. Många mindre kommuner utanför de expansiva storstadsområdena har svårt att upprätthålla sitt skattetryck och få budgeten att hålla ihop när bygderna avfolkas och jobben försvinner. Det ska inte vara ett måste att flytta in till storstäderna för att få en dräglig samhällsservice. Men om det endast var detta det kommunala utjämningssystemet handlade om hade det knappast varit så kritiserat som det är.

I själva verket är det just flera storstadskommuner som ligger i topp när det gäller att erhålla utjämningspengar. 2017 får Malmö omkring fem miljarder kronor och Göteborg 2,5 miljarder kronor. De som står för notan är i huvudsak Stockholmskommuner som Solna, Danderyd, Täby och givetvis Stockholms stad. Stockholms stad betalar cirka 3,9 miljarder kronor och Solna 588 miljoner kronor, för att nämna några exempel. Det är stora pengar för dessa kommuner.

Det är en minoritet av kommunerna som är nettobetalare till systemet. Att de överhuvudtaget har möjlighet att vara med och bidra är att de sköter sin ekonomi. De skapar goda förutsättningar för företagande, gör smarta investeringar och vrider och vänder på kronorna för att den kommunala budgeten ska gå ihop. Kommunerna önskar förmodligen hellre att de kunde använda dessa pengar för egna investeringar, men med utjämningssystemet är de tvingade att skicka dem vidare till bland annat Malmö och Göteborg.

De stora nettomottagarna framstår dock inte som några sjuka patienter med livsuppehållande insatser. Man skulle kunna vänta sig att de endast lade pengar på det mest grundläggande kommunala uppgifterna, men så är som bekant knappast fallet. Dessa kommuner kan tack vare systemet – och att det inte ställs några stränga krav på motprestationer – leva vidare som om allt var frid och fröjd.

Att detta system är kortsiktigt är uppenbart. Det urholkar kommuners incitament att se över sina utgifter och strama åt sin budget. För vilken politiker är beredd att fatta impopulära politiska beslut när det ändå inte är ekonomiskt nödvändigt? Andra kommuner betalar ju notan om de politiska löftena visar sig vara för frikostiga.

Det stora orosmolnet är dock att systemet bara fungerar så länge vissa kommuner fortsätter att vara ekonomiskt starka. Det är en vansklig livlina som också kräver att behovet av utjämningsbidrag inte ökar.

Det kan vara klokt att hjälpa avfolkningskommuner, men om hela Sverige ska kunna leva är det hög tid att Malmö och Göteborg ser över sina utgifter. Detta håller inte.